Detta blir väl något av en julkrönika skulle jag tro.

Ack mitt PSP, vad hade jag gjort utan dig. Jag har ju inte tillgång till min riktiga dator nu under jul, så man tager vad man haver.

Mitt huvudsakliga problem med spel är att jag har väldigt svårt att hålla mig kvar i ett och samma spel, jag tänkte väl först räkna upp vad jag har nött igenom (eller snarare bara smakat lite på) under jul.

Hittade någon halvtrevlig TD innan jul. Savage Moon. Det var dock mest eyecandy och inte mer.

Sedan hittade jag något strategispel à la Advance Wars, Mytran Wars, som höll mig sysselsatt i några timmar. Det var dock äckligt långsamma animationer och inte särskilt djupt, så jag tröttnade fort.

Jag kom på att jag inte hade klarat Patapon 2 ännu, så det slängde jag snabbt in på min PSP. Det visade sig att jag befann mig vid sista bossen, men hade tröttnat efter väääldigt många försök. Jag upptäckte att man behövde en rytm från nån bana tillbaka för att klara honom, så var det avklarat på några timmar. Trist egentligen, jag hade kunnat fortsätta lira patapon hur länge som helst, bara för att grinda ihop till de absolut bästa gubbarna.

Ännu en TD som jag inte hade lirat: Pixeljunk Monsters. Det var svårt. Mycket svårt, och det gillar vi. Dock så tröttnade jag efter ett tag, det fanns inte tillräckligt med statistik i spelet för alla torn och det var lite för manuellt när man var tvungen att springa omkring och plocka upp alla coins etc själv.

Jag letade efter ett avancerat spel med mycket strategi som gick att grinda i timmar. Hittade Disgaea 2. Jag klarade ettan ett bra tag tillbaka och vill minnas att det fanns en hel del saker att göra. Jag fick dock den där klassiska känslan av otrohet som jag verkligen hatar. Jag hade nämligen inte klarat ett annat strategi-RPG i samma klass. Final Fantasy Tactics. Fasen vad många spel det är man påbörjat men aldrig lirat igenom 🙁
Skit i det, tänkte jag till slut, jag har inte all tid i världen att spela igenom alla spel bara för att jag påbörjat dem, och drog ned Disgaea 2. Denna gången så tänkte jag att jag skulle lira igenom ett spel utan att gå in på gamefaqs.com en enda gång.

Det löftet höll i ungefär en timme. Jag minns inte vad det var jag skulle kolla, jag tror det var något med om min healer verkligen skulle ha en båge, eller om det var bättre med stav (hon måste ju hitta på något när hon inte healar). Jag klarade mig utan gamefaqs några timmar till. Men sen gick det åt helvete. Det blev en vanlig femtimmarssession på gamefaqs där jag till slut hade skräddarsytt mitt party och reinkarnerat mina karaktärer precis som jag ville ha dem. Inget fel med det, men när jag var klar med detta så var spelet inte kul längre så jag lade mig och läste en bok istället.

Nej, nu vill jag ha ett spel där man känner att man får något för tiden man lägger på det. Disgaea är ett bra spel, men kändes inte tillräcklig… belönande. Jag tycker det är riktigt synd att jag aldrig fastnat i Monster Hunter -serien. Den kan man lira hur länge som helst.

Så till slut hittade jag Phantasy Star Portable som jag faktiskt aldrig gett mig på. Jag hade dock hellre velat lira tvåan som kom ut i japan i början av december, men eftersom jag aldrig lirat något spel i den serien skulle det förmodligen bli väldigt tungt att ge sig på en japansk version. Så det fick bli ettan. Denna gången unnade jag mig dock att läsa på om alla de raser och klasser som fanns. Så efter sisådär 2-3h på gamefaqs och diverse wikis hade jag bestämt mig för en CAST Gunmaster. Sedan tog character customization ungefär 30min och jag hann lira själva spelet kanske en timme innan jag var tvungen att släcka för natten 🙂
Vi får se hur länge spelet håller.

Men varför ska man ödsla tid på spel egentligen? kan man fråga sig. För att det är roligt helt enkelt. Läs en bok, se en film, gå på museum, whatever floats your boat. Roligt för mig är antingen ett spel med riktigt bra story, en sådan som lockar till både leenden och faktiska tårar. Det är därför jag älskar Tales-serien. Alternativt ett spel där man kan lägga ned massor med tid på att planera och maximera allt så man blir så bäst som möjligt (gärna så skall även drones vara involverade 😉

Problemet med många spel är att det inte händer så mycket mer sen. Sen är man bäst. Det är liksom färdigt. Där står jag, 15 år gammal, med mitt gameboy i handen. Alla mina pokemon är lvl100, med max stats och de bästa attackerna. Happ, och sen då? Nu för tiden slutar jag levla mina pokemon vid level 17 när den här tanken slår mig. …Och plockar upp ett annat pokemon-spel för att hoppas att det är annorlunda. Sen om mina pokemon egentligen heter Prinnys, Patapons, Vault Dweller eller Dwarf cyborg rogue varierar från fall till fall.

Inte vet jag, men det är väl kanske här som MMO:s istället skiner. Det går inte att bli bäst. Och om man trots allt blir det, så tar det inte slut.